Att jag fick den turen att träffa min man, är fortfarande overkligen för mig. Vi har tillsammans sen 2005 skapat oss ett liv - familj - en framtid 💕
Vi är så otroligt olika, men vill så mycket tillsammans och det här gör att vi hittar en balans och blir ett super team 😉 Klyschigt men det är så jäkla sant. Ingen trodde nog från starten av vårat förhållande att det skulle fortgå, men shi fick dom !👊
Vi har lärt oss så mycket under dessa år. Bara Tilliten som jag alltid haft så svårt att hantera eller hitta och lita på finns verkligen här tillsammans med Tommy. Vi vet var vi har varandra och under min sjukperiod så har han låtit mig att försöka hitta tillbaka till vardagen och han kan bara titta på mig för att se vad jag har för en dag. Han är verkligen fantastisk på alla vis och en helt otrolig pappa till våra barn - skulle aldrig kunna hitta en bättre människa att leva mitt liv med 💓
Då kommer vi till den stora frågan ? Om jag nu känner mig så lycksalig och har allt man kan önska sig och inte skulle vilja ändra någonting (mer än att klara av ett jobb och en vardag) , varför har jag då drabbats av denna hemska depression ? Finns så mycket som man måste gräva i för att få tag på alla tankar, och när "ryggsäcken" blir för full så det börjar rinna över kan man inte hantera eller trycka undan sina orosmoln längre, fasaden rasar !
Vem som hellst kan drabbas - glöm aldrig bort det !