Efter att solen började gå ner bestämde jag mig för att ta en promenad, för att jag blev väldigt stilla sittande under nästan hela dagen.
Min kropp jobbar emot mig, efter bara nån kilometer gör benhinnorna extremt ont, höften jävlas och knät värker ? Men jag fortsatte och efter yttligare ca 1 km släpper benhinnorna lite och jag försöker tänka på dom inre magmusklerna som jag har tränat intensivt sen jag fick hjälp i december hos en sjukgymnast. Det hjälpte att fokusera på tekniken. Ärligt ska man inte kunna gå en promenad förrän kroppen vägrar sammarbeta ? Är inte träning bra ?
När jag nästan gått 4 km så känner jag mig yr och behöver titta mitt blodsocker, ja för det är inte bara psykisk ohälsa som är ett problem här utan jag har även Diabetes (typ 1 alltså insulinbehandlad) sen 5 års ålder, och värdet visade en pil rak ner och påväg under 2.0, så det var bara att ringa till min underbara man som fick komma och hämta upp mig och ta med druvsocker (som jag inte hade med mig). Jag som kände att det blev lättare att gå efter ett tag men då ska blodsockret krångla !? Mitt blodsocker har varit väldigt svajjigt, men långtidsvärdet har aldrig varit så här bra som det är just nu och jag ligger på godkännt för att vara en diabetiker.
Hormoner förstör massor, framför allt stresshormonet och det har gjort att under mensperioderna så går det upp och ner och det spelar ingen roll vad jag äter eller inte äter.
Kruxet här är oxå att jag inte har min mens regelbundet sen min röra till depression började för ca 3 år sen. Ibland har jag mens varannan månad ibland som det ska vara i 3 månader för att sen försvinna igen. 😕
Min kropp är i uppror. Jag vill vara positiv till dom små förändringar som är bra, men hur ska man hålla sig till ljusglimtarna när smärtan blir så mycket emellanåt. Jag är van med motgångar, men när kan man få lite medvind ? Bara känna att det går enkelt eller bara lite lätt för en stund ?
Tänk när man var liten och bekymren var inte mer än att man inte ville sluta leka eller gå och lägga sig 💚